Ju sämre destå bättr

För många, många år sedan var jag med i en fototävling med temat Bästa Nyårsbilden, och eftersom jag inte kan låta bli att inte göra som man skall så försökte jag komma så sist i tävlingen som möjligt genom att ta en så dålig nyårsbild som möjligt. Detta har hållit i sig, så varje år anstränger jag mig för att ta ytterligare en ännu sämre nyårsbild.

Nu kanske ni tror att det inte är svårt att ta dåliga nyårsbilder, men ack så fel man kan ha. I början är det lätt. Men efter några år blir det knivigare och knivigare. I år tog jag i från tårna och packade ner den sämsta kameran, mina bästa nära och kära för att tjonga iväg till en stad som enligt rykten skall bjuda på de fetaste fyrverkerierna. London.

Londonskt värre

Londonskt värre

Spännande nog hade förresten mitt pass precis gått ut (och inte hittat hem igen) så jag fick göra en liten visit i passfixardelens förlovade land. Beställa nytt pass, ta tillhörande passfoto, inse att jag inte skulle hinna få det nya passet i tid, åka till akutpass-stället på Arlanda, ta ytterligare ett tillhörande passfoto. Så efter denna vända stod det helt klart att passfotoautomaterna måste vara konstruerade av ingenjörer som är riktigt duktiga på ljussättning, för det kräver både en och annan erfaren ljustankevända för att lyckas bryta mot alla regler och göra ett så pricksäkert förvridande ljus.

Även om jag är vän av att göra tvärt om mot det förväntade, så tycker jag nog ändå att just passfotoautomaterna bör hålla sig strikt till regelboken. Pass som konstitution är ju precis allt annat än en kreativ palett för ljusekvilibristers experimentlusta. Pass är lika med ordning ordning och reda. Pass skall andas kontroll. Pass skall osa säkerhet. Pass skall på intet vis få alla att se ut som blindgalna terrorister. Tvärt om. Man vill se ut som en snäll kak-tant med 7 sorter i korgen varje söndagsfika.

Alltnog. Tillbaks till Londontrippen. Ganska precis på tolvslaget, så fyras som sagt ett av de fläskigaste fyrverkerierna av i den pulserande huvudstaden London. Hundratusentals människor vallfärdar för att beskåda detta spektakel, och för den icke insatte så kan jag berätta att det inte är det lättaste att få en bra plats. Londonpoliserna stänger av centrala London klockan 21, så vill man ha en bra plats gäller att vara på plats innan. Vill man ha en dålig plats gör man som vi gjorde. Då ger man sig ut 23.00 för att försöka gå så nära fyrverkerierna som möjligt. Eftersom alla gator är avstängda med kravallstaket, provisoriska murar, inhyrda vakter i tusental (kan inte låta bli att fascineras av administrationen kring detta) som försöker se till att ingen smiter över kravallstaketen och murarna, så när de vigaste ynglingarna ändå lyckas så springer vakterna efter. Då väller det över några oviga till och kaos uppstår när de fastnar hängandes och vrålandes på brittiska efter sin tappade öl. GIMME MI BEAH GIMME MI BEAAAH! ("hysta hit ölen") ekar i de folkfyllda gränderna kors å tvärs i London.

L1020300-X2.jpg

Föreställ dig två hundra fotbollsarenor som snabbt skall tömmas, och man är mitt i folkhavet som pressar sig mot utgångarna. Ungefär så känns det när man försöker ta sig någonstans. Detta försvårade min intention att ta oss till den sämsta tänkbara platsen för fyrverkeribeskådan, och när jag insåg att vi höll på att flyta med folkmassorna upp på någon av alla vackra broar i London med gudomlig utsikt över Themsen insåg jag att det här kan sluta riktigt, riktigt illa. Mina nogsamma efterforskningar pekade på att vi ofrivilligt hamnat på en plats där hela fyrverkeriet skulle breda ut sig över hela himlavalvet rakt framför oss tusentals människor på bron.

Som tur var spöregnade det nånslags små, vassa isklumpar, så skönt väder slapp man i alla fall. Denna förmildrande omständighet såg jag enbart som positivt i min mission att ta mitt livs sämsta nyårsbild. Tror det var här någonstans under något gatukökskorvköp i ficktjuvarnas paradis jag lyckades bli av med några hundra pund också. Perfekt.

...seveeen...siiiix....fiiiiiiveee...foooouuurrrr... räknade Londonborna ner tillsammans där jag stod med käften full av korv och senap i precis hela skägget fumlandes efter kameran. När senap fryser på fingrarna svider det kan jag lova ....threeeee.....twooooo.... ON-knappen på kameran är så liten att mina käkar slutade tugga under koncentrationen. Med kinder som på en hamster i himmelriket koncentrerade jag mig allt vad jag kunde för att se åt vilket håll alla tittade.... oooneeeeee.......... ............. ........ BABOOOOOOM haaappyyy neeewwwww yeeeaaaaaaaaarrrrrrr PAAAAANG BOOOOOM PAAAAANG PAAAAANG BOOOOM PANG PANG FJOPP FJOPP FJOPPP.....var fan är fyrverkerierna!? skriker jag för full hals. Man ser INGA fyrverkerier, men man hör smällarna, tjuten och ett kokande Londonhav av hundratusentals människor som vrålar i eufori över att få börja om på ny kula eller vad man nu vrålar över. I de regnsnöistugna molnen kunde man se ett ljussken som skvallrade om att fyrverkerierna fyrverkeriade BAKOM ett gigantiskt huskomplex. Efter några sekunder inser hela massivet av människor detta och hela folkmassan börjar löpa frenetiskt längre ut på bron för att försöka se runt hörnet på huskomplexet. Utan att nudda marken en enda gång tuggar jag vidare på korvmassan och glider okonstlad med ett hundratal meter längre bort på bron.

Så ser jag plötsligt en liten flygande ljuskägla! Ett fyrverkeri! Strax ser jag några till och armbågar mig loss från folkmassan för att inte komma på en alltför bra plats. Mitt kära sällskap bestående av min son, min flickvän, hennes dotter och jag står med trasiga paraplyer, frusen senap och tjoar HappyNewYear och jag tar upp kameran.

Potential finnes.

Detta kan bli min sämsta nyårsbild ever.

IMG_0119-L.jpg